När folk i min omgivning inte förstår mig så känner jag mig så liten och missförstådd. Att de slänger ur sig kommentarer som att varför gör du si och varför gör du så? Ja du, om jag visste det själv så skulle jag ju inte göra så! Att få höra att det är bara att lägga av eller skärp till dig, då känner jag mig väldigt värdelös och konstig. Jag kanske är konstig och gör och säger saker som inte alltid är vad andra vill höra men jag kan INTE hjälpa det! Det är det som är problemet, att jag inte kan rå för det!

Att reagera som att hela världen håller på att gå under bara för att man tex missar bussen fast man vet att nästa kommer om 10 min! Det är sjukt påfrestande för jag kan inte hjälpa att jag reagerar så, det är min hjärna som gör det! Att man inte heller kan förstå själv varför man reagerar som man gör. Att dessa jävla impulser bara kommer så fort man gjort något som ens hjärna säger är "fel" fast det för andra är helt naturligt.

Att man är precis som vanligt utåt så ingen ser, men att man vet att insidan bara skriker för man inte vet hur man ska "handla" i vissa situationer. Att hjärnan plötsligt stänger av från och till och man "försvinner" i sina tankar och folk tycker man är dum i huvudet för det! När dessa impulser kommer så är man inte medveten utan det är som kroppen stannar och hjärnan tar över, sen när kroppen kommer igång så undrar man va fan har jag gjort?! För man kommer inte ens ihåg det själv. Som en robot med på och av knapp hela tiden, på,av,på,av...

Som att gå i dimma hela tiden, det skiftar bara mellan svag och sjukt mycket dimma. Humöret är på topp eller i botten, det är antingen svart eller vitt det finns lixom inget mellan läge. Det är antingen eller..

Att vara rädd för sig själv för man vet inte vad hjärnan gör. Att inte ha kontroll över sin kropp eller sina handlingar. Att isolera sig för man inte vill umgås med någon då man är rädd att bli missförstådd.