Jag älskar er. Ni betyder allt för mig mina fina syskon, ni är det bästa jag har. Men jag finns inte för er, jag når inte upp till kraven som en bra syster. Jag ställer inte upp jag stöttar inte jag finns inte. Jag har så dåligt samvete för att jag inte tagit rollen att vara en bra syster. Jag skäms för att kalla mig eran syster. Jag vill finnas jag vill bry mig jag vill träffas! Ni anar inte hur många nätter jag gråter mig till sömns för jag har så dåligt samvete över att jag inte finns för er.. Förlåt.

Jag ska göra mitt bästa för att orka bry mig och finnas för er. Ni gör så jag orkar andas. Ni gör mig hel! Utan er hade jag inte funnits! Älskar er♥

Förlåt för att jag inte är den bästa dottern i världen, men du är inte alltid så bra du heller.

När folk i min omgivning inte förstår mig så känner jag mig så liten och missförstådd. Att de slänger ur sig kommentarer som att varför gör du si och varför gör du så? Ja du, om jag visste det själv så skulle jag ju inte göra så! Att få höra att det är bara att lägga av eller skärp till dig, då känner jag mig väldigt värdelös och konstig. Jag kanske är konstig och gör och säger saker som inte alltid är vad andra vill höra men jag kan INTE hjälpa det! Det är det som är problemet, att jag inte kan rå för det!

Att reagera som att hela världen håller på att gå under bara för att man tex missar bussen fast man vet att nästa kommer om 10 min! Det är sjukt påfrestande för jag kan inte hjälpa att jag reagerar så, det är min hjärna som gör det! Att man inte heller kan förstå själv varför man reagerar som man gör. Att dessa jävla impulser bara kommer så fort man gjort något som ens hjärna säger är "fel" fast det för andra är helt naturligt.

Att man är precis som vanligt utåt så ingen ser, men att man vet att insidan bara skriker för man inte vet hur man ska "handla" i vissa situationer. Att hjärnan plötsligt stänger av från och till och man "försvinner" i sina tankar och folk tycker man är dum i huvudet för det! När dessa impulser kommer så är man inte medveten utan det är som kroppen stannar och hjärnan tar över, sen när kroppen kommer igång så undrar man va fan har jag gjort?! För man kommer inte ens ihåg det själv. Som en robot med på och av knapp hela tiden, på,av,på,av...

Som att gå i dimma hela tiden, det skiftar bara mellan svag och sjukt mycket dimma. Humöret är på topp eller i botten, det är antingen svart eller vitt det finns lixom inget mellan läge. Det är antingen eller..

Att vara rädd för sig själv för man vet inte vad hjärnan gör. Att inte ha kontroll över sin kropp eller sina handlingar. Att isolera sig för man inte vill umgås med någon då man är rädd att bli missförstådd.

Haft en sjukt bra onsdag med bästa Elin! Vi har sett på bio, film snackat skrattat och ätit glass!

Igår mådde jag riktigt bra och jag ska se till att det blir flera sånna dagar. Idag kommer ångesten som ett brev på posten, skakningar och svårt att andas men jag ska försöka tränga bort det!

Ska träffa mamma och storasyster snart och vi ska handla lite! Ska bli kul! =)

Att inte kunna hantera sina känslor och sina tankar gör mig galen. Att inte kunna förstå själv varför man reagerar som man gör, på saker som inte rör andra i ryggen! Men för mig så är det ett helvete för minsta lilla. Det är så sjukt påfrestande att känna så blir galen. Ska snart börja en ny behandling som jag hoppas ska funka så jag kan få leva normalt. Skulle vara guld värt, men jag har ändå inte för stora förväntningar för jag orkar inte att bli besviken! Har fått papper och information och jag tror det kan vara min bästa chans just nu! Hoppas!

Känns ändå befriande på ett sätt att ha fått papper på mitt "problem"! så jag kan få rätt hjälp och rätt verktyg så jag kan jobba mot att må bra en gång för alla! Även att jag lär falla ett par gånger men jag vill må bra och ska göra mitt bästa för att göra det en dag! Känns skumt att ha en "diagnos" men ändå befriande då jag under så många år undrat varför jag är som jag är om man kan säga så?!

Jag tar varje dag som den kommer och jag hoppas jag orkar kämpa!

Jag orkar inte skämas mera, det här är den jag är och kan ni inte acceptera det så kan jag inte göra något åt det. Jag har mina vänner och jag har insett vilka som verkligen älskar MIG för den JAG är!

Tack till alla som stöttar och finns för mig, ni vet vilka ni är och ni är guld för mig <3

Jag orkar inte längre bli besviken och känna att jag ska få dåligt samvete. I hela mitt liv har du lovat och lovat och sen svikit. Jag orkar inte längre lägga ner energi på att slås ner varje gång du sviker mig. Varje gång varje löfte varje svek jag kan inte ta åt mig längre för jag kommer bryta ihop! Du säger att vi ska göra det och det och det, men det händer aldrig. Det är bara svek!

Det värsta av allt är att jag varje jävla gång tror på dig och tror att du talar sanning denna gången. Men varje gång så blir jag lika besviken och hjärtat brister lite mera för varje gång. Tyvärr så är det så och jag hatar mig själv för att jag tar åt mig. Du lägger allt på mig, du gör så jag ska få dåligt samvete och vet du? Du lyckas varje gång!

Omtumlande helg. Mycket på en gång. Mycket tankar och mycket funderingar.

Blir så arg på mig själv över att det blivit såhär, det är lixom inget som skulle hända mig. Det har gått så fort så jag inte hunnit tänka efter, bara blivit så. Jag kan inte handera mina tankar och känslor så det bara händer. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det eller om jag ens vill.. Det är min trygghet min vardag mitt allt. Det är svårt att förklara eller få folk att förstå man måste nog ha varit där själv för att förstå dessa tankar!